Igår skulle jag likt alla andra på skolan bege mig hemåt. Väskorna var packade, hejdå tårarna var torkade och jag var redo att sätta mig på tåget. Jag var i god tid för att Linnéa hade varnat mig för den slaskiga vägen till tåget och jag tänkte att vad fint att man kan lära sig av andras misstag. På tal om misstag tänkte jag att det var bäst att kolla så att det lilla söta bankkortet denna gång var med men till min stora förskräckelse insåg jag att det var det inte…

Efter att ha vänt upp och ned på det, innan förvånansvärt städade, rummet och efter hjälp av fina Linnea S inser jag tillslut att kortet hade hittat sig ett helt nytt ställe i min….plånbok såklart. Vid den tiden var jag rejält försenat och jag fick springa genom drivor av slask med min nätta väska på 20 kg och gitarren under armen.

Väl framme, frustandes som ett fullt sjölejon, ser jag att tåget står redo att avgå. Paniken stiger och jag försöker förgäves trycka mig fram till min biljett på automaten. Det tar tid och jag inser att jag inte kommer att hinna så jag galopperar fram till tåget och baxar in mitt bagage som gisslan och springer sedan tillbaka till automaten. Då brummar tåg förarens myndiga stämma ”tag plats, NU avgår tåget”. Jag kunde för mitt inre se min dyrbara gitarr och mina nätta väska på 20 kg (mest bestående av kläder) tuffa iväg själ på tåget. Precis innan dörrarna stängs lyckas jag slinka in och jag sätta mig i säkerhet.

Efter denna dramatiska start hade jag innerligt hoppats på en fortsatt lugn färd hemåt. Men summan av kardemumman blev tre klumpiga maraton lopp, likaledes tre missade tåg och en försvunnen lokförare. Den sistnämnda hade satt sig på fel tåg och det kändes lite fint att även en myndig lokförare kan missa tåg trots att det är dess eget..

Tåg förseningar kan väcka arga känslor i den mest behärskade personen och vid många tillfällen kände jag att gaaaah nu hoppar jag framför tåget men så insåg jag att det inte finns något tåg att hoppa framför. Faktum är att, trots att jag var trött och sliten efter alla spring turer (ja min kondition är ju inte på topp såhär vid juletider) så var jag så mycket mer tacksam när jag väl kom fram till min kära moders öppna armar.




/Malva