Tillbaka på säker mark
Jag stannade 5 dagar extra i England för att återse Brighton där jag bodde förra året, och för att återse en efterlängtad engelskman men igår kom även jag hem till Lilla Landet Lagom.
Idag börjar lektionerna i Tomelilla igen, Linnea är på plats men både jag och Malva har tagit några extra dagar ledigt för att vara med familjen. Själv blev jag mött på kastrups flygplats igår av hela min familj och har blivit bortskämd av dem sedan dess, jag tror jag talar för oss alla tre när jag säger: åh vad skönt att vara hemma!
Vi har haft det helt otroligt bra men det är en väldigt svårslagen känsla att komma hem.
I natt var första natten på över 3 månader som jag sov ensam. Märkligt, men otroligt skönt. Dock saknar jag mina två samoaflickor redan, konstigt att inte ständigt ha dem inom synhåll..
Kram Julia
Home sweet home!
Idag har jag hängt med min syster hela dagen och har visat henne bilder ifrån reasan. Jag har inte riktigt förstått vad vi har varit med om än.. Jag antar att det kommer sjunka in efter ett tag. Är glad över att få komma in till vår-sverige. Allt börjar bli grönt och det är vitsippor överallt!
konstveckan pa Osterlen
For alla er som befinner er i ormradet kan vi tippsa om en utstallning.
Elever fran Samernasutbildningscenter kommer ha en utstallning i Osterlensfolkhogskolasmatsal langfredag-paskafton 11.00-18.00. Vi har sjalva sett deras verk och kan ju inte saga annat an att det kan sina grejer.
Vi tycker det ar trakigt att vi missar det hela, sa om ni har mojlighet ak dit traffa vara nya vanner ifran norr och njut av fina slojderier!
/Linnea
Tåghaveri
Igår skulle jag likt alla andra på skolan bege mig hemåt. Väskorna var packade, hejdå tårarna var torkade och jag var redo att sätta mig på tåget. Jag var i god tid för att Linnéa hade varnat mig för den slaskiga vägen till tåget och jag tänkte att vad fint att man kan lära sig av andras misstag. På tal om misstag tänkte jag att det var bäst att kolla så att det lilla söta bankkortet denna gång var med men till min stora förskräckelse insåg jag att det var det inte…
Efter att ha vänt upp och ned på det, innan förvånansvärt städade, rummet och efter hjälp av fina Linnea S inser jag tillslut att kortet hade hittat sig ett helt nytt ställe i min….plånbok såklart. Vid den tiden var jag rejält försenat och jag fick springa genom drivor av slask med min nätta väska på 20 kg och gitarren under armen.
Väl framme, frustandes som ett fullt sjölejon, ser jag att tåget står redo att avgå. Paniken stiger och jag försöker förgäves trycka mig fram till min biljett på automaten. Det tar tid och jag inser att jag inte kommer att hinna så jag galopperar fram till tåget och baxar in mitt bagage som gisslan och springer sedan tillbaka till automaten. Då brummar tåg förarens myndiga stämma ”tag plats, NU avgår tåget”. Jag kunde för mitt inre se min dyrbara gitarr och mina nätta väska på 20 kg (mest bestående av kläder) tuffa iväg själ på tåget. Precis innan dörrarna stängs lyckas jag slinka in och jag sätta mig i säkerhet.
Efter denna dramatiska start hade jag innerligt hoppats på en fortsatt lugn färd hemåt. Men summan av kardemumman blev tre klumpiga maraton lopp, likaledes tre missade tåg och en försvunnen lokförare. Den sistnämnda hade satt sig på fel tåg och det kändes lite fint att även en myndig lokförare kan missa tåg trots att det är dess eget..
Tåg förseningar kan väcka arga känslor i den mest behärskade personen och vid många tillfällen kände jag att gaaaah nu hoppar jag framför tåget men så insåg jag att det inte finns något tåg att hoppa framför. Faktum är att, trots att jag var trött och sliten efter alla spring turer (ja min kondition är ju inte på topp såhär vid juletider) så var jag så mycket mer tacksam när jag väl kom fram till min kära moders öppna armar.
/Malva
