Det är märkligt hur olika man blir bemött av främlingarna. Och hur viktigt det faktiskt är hur människan på bussen eller i tåget faktiskt bemöter en.

När jag var på väg hem med tåget i julas satt jag mittemot en sådan där duktig människa. Han satt prydligt ytterst på stolkanten med ett par stora glasögon och gick igenom några arbetspapper. En sådan människa som får en själv att fundera över varför det enda jag själv kan uppbåda under en tågtur är att stirra dumt framför mig.

Så satt vi där Mr Duktig & Jag och så plötsligt ringer bådas mobiler precis samtidigt. Vi tar upp mobilerna (han en sådan där heightec liten sak och jag min rispiga tegelsten till mobil) och svarar precis samtidigt ” Hallå”. Ingen av oss har någon mottagning i tågkupén och det följer ett antal ”hallå” och ”nu hör jag dig inte”. I all kalabalik kolla vi upp och ger varandra varsitt stort leende i samförstånd. Det är små guldkorn i vardagen. Sekund efter återgick han till sina papper och jag till mitt stirrande. Men nu visste vi i alla fall att trots våra yttre olikheter så kan vi plötsligt befinna sig i precis samma båt.

Motsatsen till denna lilla händelse inträffade idag. Jag kämpade mig igenom Tomelillas slaskiga gator då en buss körde förbi. Jag hörde att någon knakade så jag kollade upp och möts av synen av en finnig pubertetskille som ger mig fingret. Varför? Hur kommer det sig att han ens bemödade sig med att knacka knogarna av sig? Stackars kille, verkade knogar och finnar dessutom.

Detta är anledningar till varför det är så viktigt att vi tar tag i situationer där människor bli illa behandlade av främlingar på gatan. Ta tag när människor får glop ord och stenar efter sig.

/ malva