Så var väskan packad och rummet städat (nåja..) för att stängas och inte öppnas igen förrän i maj.
Om en timme cirka ska jag ta tåget till Uppsala för att bo hos Linnéa i natt. Men först ska föräldrar och lillasyster kramas och det känns jobbigt. Det är konstigt hur hjärnan fungerar, fast jag vill det här så himla gärna så protesterar hela min kropp dagarna innan. Jag tänker "åååh, varför gör jag det här? Jag hade ju det så bra innan varför ska jag alltid konstra till det???" Ångesten smyger sig på när man säger hejdå till vännerna, och den når sin peak när man måste krama familjen en sista gång på 3 månader. Men samtidigt vet jag ju att vi kommer få en otrolig resa och den här klumpen i magen släpper i sammaa stund som jag går ombord på planet. Då finns det liksom ingenting mer man kan göra. Man behöver inte oroa sig över packningen för man kan inte packa mer, man behöver inte ha ångest över alla hejdå, för man kan inte hitta fler att säga hejdå till. Då tittar man bara framåt. På New York, Hawaii, Fiji, Samoa och Nya Zeeland. Och det låter ju inte helt fel.


Stora väskan och lilla väskan står färdigpackade och väntar på att få vara med om äventyr!

/Julia