När vi var i Tomelilla och skulle bestämma vad vi skulle göra för fältarbeten under vår resa så skämtade vi om att jag skulle kunna göra ett arbete om sjukvården i Samoa, ifall mitt andra arbete inte skulle gå så bra. I och med att jag alltid gör illa mig eller är sjuk skulle det vara ett säker kort.

Det visade sig vara sant, den reservplanen var som ett ess i fickärmen. Nu har jag tillbringat 17 timmar på ett bysjukhus här på ön Upolu. Det började med att jag vaknade en morgon och kände mig yr och hade ont i magen. I ett och halvt dygn fick Julia och Malva ta han om mig medan jag låg i vårat rum och kräktes. En dag fick jag ett sms av M & J som var nere vid stranden och åt middag där det stod:

Alla här tycker du ska åka till sjukhuset och få dropp. Du kommer må bättre genast. Simon säger att du ska åka!!! Vi kommer och hämtar dig med bil.

Och alla vet att när ”Simon says”att man ska göra något så gör man det. Så Julia och Malva kom och hämtade mig och vi begav oss till sjukhuset som ligger en bit ner för berget. Väl där tog sjuksköterskorna (doktorn är bara där på onsdagar och söndagar) väl hand om mig och satte i dropp och sa åt mig att jag måste stanna över natten. Sjukhusmiljön här är lite annan än vad den är i Sverige. Ni vet att i Sverige är allt vitt, sterilt, modernt, rent och inomhus. Det är kanske inte riktigt så jag skulle beskriva det här sjukhuset. Väntrummet är utomhus, där sker även första checken av patienterna, det där man tex tar febern och blodtryck. På de här innergården springer det även runt Grisar, höns och hundar. När man väl kommer in till något av rummen börjar det på minna lite mer om svenska sjukhus allt förutom toaletten vill säga. Toaletten hade inga lås och dörrarna gick knappt att stänga och jag gillar att de har skyltar om hur viktigt med handhygien när det inte finns någon tvål så långt ögat kan nå.

Men jag är mäkta imponerad på sjuksköterskorna som jobbar där. De har så knappa resurser men är väldigt snälla och har grymt mycket kunskap! De gör allt som en läkare ska göra (i och med att han bara är där två gånger i veckan). Ryktet säger att en av sjuksköterskorna lyckade sy fast en killes arm som hade slitits av i en olycka och att armen funkar fortfarande. Läkaren var inte där så hon lyckades sy fast armen sporadiskt så att det kom blod till den så åkte killen med ambulans till Apia där kirurger fick göra om jobbet. Men utan hennes sykunnigheter skulle hans arm inte funka idag.

Jag låg inne över natten med mitt 2 liters dropp med Malva sovande vid min sida och sen mådde jag nästan toppen. Jag mådde i alla fall mycket mycket bättre.

Så min slutsats är att sjuksköterskorna här är super och man ska alltid följa det som ”Simon says”.

Nu har det gått några dagar och jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Nu på mitt schema står det: vila så mycket som möjligt och ät ditt penicillin. Jag menar vad mer behöver jag göra? Fältstudien är ju redan klar!

Kramar/Linnea