Hej mina vanner!

Hoppas att allt ar fint med er dar hemma. Har kommit till en punkt dar jag saknar er som ar hemma i kalla Sverige. Inte for att jag for en sekund skulle vilja byta Hawaii mot er kyla men att leka med brorsorna, ata sondagsmiddag med familjen eller bara evighetsprata med vannerna igen hade varit lovely.

Dagen har, som Julia sa fint redogjorde for, varit valdigt lerig och trevlig. Efter vart hantarbete begav vi oss alla trotta, svettiga och valdigt skitiga till Ala Moana, shoppingcentret i downtown. Julia skulla kika in i kamera affaren och jag tankte passa pa att titta pa brillor, som ska vara sa mycket billigare har.

Jag bad om att forst fa gora en synundersokning och de hade tid direkt. Efter det obligatoriska bokstavstestet  hallde doktorn i droppar i mina ogon. jag hade ingen aning om vad det var for nagot men hon forsakrade att det tillhorde grundundersokning. Det visade sig att sjalva undersokningen var skit dyr (700 sv kr!!) och allt gick verkligen fel darefter. En rad missforstand och tillslut gick jag bara dar ifran, trott och irriterad over priset.

Nar jag kom ut i solen kunde jag inte se langre. Damen i affaren sade innan jag gick ut att jag skulle akta mig for solen och lade sedan till att jag sag valdigt laskig ut.. Vilket jag sannerligen gjorde, mina ogon bestod nastan enabrt av tva enorma pupiller och jag sag extremt hog ut. Val ute pa gatorna gjorde ogonen ont, huvudet varkte och jag kunde inte se nagot. Jag var radd att jag hade fatt en allergisk reaktion och forsokte hitta till busstation for att snabbt ta mig hem. Men som sagt sa sag jag ingenting. Da forsokte jag stoppa nagon for att be om vagen men ingen ville hjalpa mig, jag sag ju trots allt hog, lerig och valdigt konstig ut nar jag desperat forsokte anvanda handerna for att skylla ogonen fran sol.

Nar ingen stannade fick jag panik och borjade grata. faningt men jag var sa trott och trodde aldrig att jag skulle komma hem igen. Med tarar i ogonen sag jag annu samre. tillslut hjalpte en man mig till bussen och lanade ut sina solglasogon till mig, thanks God! nar jag kom hem igen blev jag lite ompysslad av de andra.

Hela situationen var valdigt obehaglig och det var laskigt hur handikappad och beroende av medmanniskorna jag blev. nu ser jag lite battre men pupillerna ar fortfarande stora som meloner. Far se om jag ens blir inslappt pa klubben :)

Ha en fin sondag!



Puss

Malva